ravencorpse

Fick fram lite tankar om hur jag hade de för igår, så jag skrev ner de i en bok. Så jag har bestämmt mig för att när jag får sånna tankar så ska jag börja skriva ner dom i denna boken.
Bara för att så kommer den texten upp här ^^

När personer frågar mig hur min barndom har varit
Ska jag berätta sanningen eller bara ljuga och berätta om frid och fröjd?
Om jag berättar sanningen, berättar jag den då till rätt eller fel person?
Hur ska jag veta att de är rätt person eller om de är fel
De är en riktigt bra fråga
Något man kan ställa om och om igen och nästan alltid få olika svar

När jag själv tänker tillbaka på den tiden så är de med sorg i hjärtat och hat i tankarna
Alla vänner som jag har set kommit och gått och tagit de dom kom för
Jag har lärt mig av mina mistag och blivit mer försiktig och varsam
Tänker mig för vem jag släpper in

Vänner är alltid viktigast i ens liv
Men hur vet man att de är en riktig vän som står öga mott öga med en?
För hur definerar man en äkta vän?
Vad skiljer dom från alla andra
Dom kan mkt vell vara en mask som döljer deras riktiga sida
Vänner har jag alltid varit mkt osäker över
För jag har aldrig haft dendär speciella vännen man kan lita på och göra allt och säga allt till

Att se söner leka med sina pappor är något som skär djupare i mitt hjärta en den vasaste kniven.
För de får mig att tänka på allt jag aldrig fick upp leva med min
De var alltid något som kom före
Öl, vänner, orken, ja allt som han kom på
Jag fick aldrig tiden att sparcka boll med min far
De fick jag göra själv
De kändes som han såg mig som en inkomst, inte sin son
min bror kom alltid före i hans ögon
Han var allt jag inte var
Snygg, duktig, kvinnokarln, och mkt mer
När min mor lämna min far förlora han inte kärlek, utan en butler
Tills han såg mig
Där säg han den perfekta slaven
En pojke som ville inget mer än att få en faders kärlek
Han fick göra alla syslor tills de behaga fadern
Vinter, höst, sommar, sol, snö, storm, kyla och värme
De kvittar, fanns de något som ska göras så skulle de göras
De blev bråk som lede till straff som lede till utslängning, fysisk eller psykisk misshandel
Men fast pojken fick utstå detta så kom han alltid tillbaka
Varför? Var han galen, störd eller sjuk?
Nej, enbart blind
Men blind av vad?
Jo, han kunde inte se felen
Så här var han uppfostrad
Detta var bara normalt
Elle hur?
Nej, de var de inte
Detta skadade pojken djupt
Och de gör de ännu
Men nu säger vi ju bara de dåliga
Finns de inget bra?
Joda, visst finns de det
Eller?
Utflyckter gjordes till skojs, sjös och parker
De var lyckkliga allihop
Men de var bara tillfälligt
Sluta alltid på samma sätt
Bråk och osämja
Men varför?
Klarar inte fadern av att se sina två söner lyckliga?
Tydligen inte
Men år senare tog pojken tag i allt
Efter promenad, lätt klädd i snöväder så kom han till insikt
Han lämna fadern och fick vidare för att må bra
Men de har ännu inte försvunnit
De finns ännu kvar i tankarna och som ett stort ärr i hans hjärta
De lär nog aldrig läcka helt
För den delen har aldrig varit riktigt helt
Men nu tänker ni kanske
Han förlora ju sin fader efter detta
Men, man kan ej förlora något som aldrig funnits
De enda som funnit är "B" som kallat sig fader/pappa

Nätter efter nätter kan jag ligga vaken och se till tillbaka på mitt liv som en film
Och får samma tankar
Varför hände allt detta?
Är de mitt fel?
Och om, kunde jag ha ändrat allt?
De är jobbigt att ej känna sömn ibland och få dessa minen upp spelade framför mig
Att veta att de kommer kanske aldrig försvinna





De var allt!